Efter mitt inlägg om Patgb 360 roll i det nationella försvaret har en mycket konstruktiv och intressant diskussion följt här i kommentarsfältet, på Facebook och kanske framförallt på Twitter. Jag fick kort efter publikation kontakt med officerare från 12. motoriserade skyttebataljonen, som uppskattade inlägget och kände att de ville ge sin syn på saken! Hela syftet med blogginlägg som de här är ju att uppmuntra diskussion och utöka den gemensamma kunskapsbanken, så självfallet bifalles deras önskan! Nedan följer därför ett gästinlägg skrivet av officerare ur 12.motskbat:
EDIT: Skribenterna har efter publicering bett mig att förtydliga att vissa formuleringar inte skall ses som tecken på att man på något vis vill distansera sig från 71.motskbat som också är en motoriserad skyttebataljon med Patgb 360. De båda förbanden har idag ett gott samarbete enligt skribenterna, och detta är man noga med att vårda. Formuleringar såsom "den enda infanteribataljonen i riket", m.m., skall endast läsas i ljuset av att man känner en stor stolthet kring det förbandsarv man har med sig, och den historik som finns på just Livgardet. SLUT EDIT.
Det var med stort intresse som vi följde diskussionerna
kring Herr Flax blogginlägg gällande Patgb 360 roll i det nationella försvaret.
Vi upplever dock att fortsatt finns okunskap kring förbandstypen, därav detta
inlägg.
Vid årsskiftet 2015/2016 lades den 7. lätta
skyttebataljonen, som var ett samarbete mellan LG och K 3, ned och ur askan
uppstod bl.a. den 12. motoriserade skyttebataljonen. Rötterna innan dess spåras
till den tidigare Gardesbataljonen och ytterligare längre tillbaks i tiden till
Livgardesbrigaden som lades ner år 2000. 12. motskbat är numera den enda
infanteribataljonen i riket. Att Patgb 360-bataljonen således skulle vara en ny
förbandstyp håller vi inte med om. Infanteriförband med nästan identiska
uppgifter som vår bataljon har det historiskt funnits många av i Sverige.
Bataljonen består idag av en stab, ett stabs- och
understödskompani, tre skyttekompanier och ett trosskompani. Delar av stabs-
och understödskompaniet och trosskompaniet är bemannat med heltidsanställda
soldater. Huvuddelen av bataljonen bemannas med deltidsanställda soldater.
Bataljonen lämpar sig väl för strid i svår terräng t.ex. tät
skog eller bebyggelse. Vi strider nästan uteslutande avsuttet och nyttjar Patgb
360 för transport och har då skydd mot splitter och finkalibrig eld. På
bataljonen finns utöver burna pansarvärnsvapen även bandvagnsburna PV-robotar i
form RB 55. Ett arbete med att införskaffa ett nyare system pågår för
närvarande, men hur långt man kommit här låter vi vara osagt. Bataljonen
förfogar givetvis även över egna granatkastare. Båda dessa förmågor är av stor
vikt för infanteriets strid.
Patgb 360, som tillfördes i.o.m. bataljonens uppsättande, är
ett mycket bra fordon (om än med vissa barnsjukdomar) med en förvånansvärt god
framkomlighet även i terrängen med tanke på dess storlek och att det är
hjulgående. Ett bepansrat fordon är dock inte automatiskt ett stridsfordon och
det är olämpligt att anfalla uppsuttet. Vi ser våra fordon som transportmedel
och inte krigsmaskiner.
Med hänsyn till bataljonens sammansättning och fordon lämpar
den sig även väl för den typen av utlandsinsatser som Armén varit involverad i
under de senaste 15 åren exempelvis i Kosovo, Afghanistan och nu i Mali.
En av bataljonens stora fördelar är den operativa
rörligheten där vi, utan tillförda resurser, kan transportera oss långa
sträckor i relativt hög hastighet med våra egna fordon. Men bataljonen är
uppbyggd kring världens farligaste däggdjur – människan. I infanteriet är det i
första hand människan som är vapnet!
Bataljonen löser sina uppgifter genom att ta oförsvarad
eller lätt försvarad terräng och från stridsställningar nedkämpa motståndaren
med direkt och indirekt eld, samt minor. Vi är väl lämpade att genomföra den
svenska krigsklassikern fördröjningsstrid och detta är även något bataljonen
prioriterar när vi övar förbandet. Då nästan hela infanteriet har lagts ner
under de senaste 20 åren har stor kunskap om vad denna typ av förband är lämpad
för gått förlorad. Vi får ofta uppfattningen att många tror att
fördröjningsstrid handlar om att skyttegruppen lägger sig på linje 123m från
vägen, skjuter sina pansarskott på första bästa fientliga fordon och sen flyr
planlöst. Krigslist, assymetriskt uppträdande och förmågan att taktikanpassa är
något som måste övas på flera nivåer. Nedlagd förmåga tar tid att återta, men
det är ju sen gammalt.
Bataljonen kan vara farlig för de flesta motståndartyper men
är dock inte ett slagkraftigt anfallsförband a’la pansarförbanden och ser man
på och behandlar bataljonen som sådan blir den inte långvarig. Infanteriet
ställer högre krav på planering och att nyttja terrängen till sin fördel för
att kunna vara på förhand. Ofta tillskrivs även optroniska sensorer en närmast
övernaturlig förmåga att upptäcka mål på väldigt långa avstånd under alla
möjliga förhållanden och terrängtyper. Vår erfarenhet säger att en avsutten
motståndare som har god ljud-, ljus- och spårdisciplin och uppträder
fältmässigt även är svår att upptäcka med moderna hjälpmedel.
Som vi tolkar det har diskussionen efter Herr Flax eget
inlägg gått i två riktningar.
En där man diskuterar vad motskbat skall, kan och bör lösa
för uppgift, samt en där frågeställningen är om Patgb 360 skall/bör ha en
annan beväpning.
Så vilka uppgifter bör motskbat lösa, och behövs det en annan beväpning för detta?
För många inom infanteriet kan det summeras ned till vilket
arv vi har och vilket synsätt det medför.
Vad, på respektive manöverbataljon i brigaden, anser man är
det som fäller avgörandet och vad är huvudvapnet? Är det vagnen/fordonssystemet
eller skyttet?
För oss är det skyttesoldaten, -gruppen, -plutonen och –kompaniet, utrustat med PV-vapen och minor med
understödjande indirekt eld. Fordonet är ett sätt att slippa gå onödigt långt
dit vi ska verka och det medger att vi får med oss mer av ovanstående. Det är,
enligt oss, den stora skillnaden i synsätt mellan pansar- och infanteriförbanden.
Således är ny beväpning på Patgb360 en icke-fråga för oss. På samma sätt ser
inte vi ett fordonsmonterat PV-robotsystem som avgörande. Betänk att fordonet
är 3x4x9m stort. Det dräller inte med bra eldställningar för ett fordon av den
storleksklassen.
Hur kan man då tänka inom ramen för brigaden?
Motskbat har en hög rörlighet. Vi tar oss långt och snabbt
utan tillförda resurser. Vi har nästan dubbelt så många soldater som en
pansarbataljon. Vi kan tidigt gå mot eventuell luftlandsättning eller
landstigning, fastställa i vilken riktning fienden anfaller i och påbörja
fördröjning av densamme. Allt för att vinna tid för brigadens mer slagkraftiga
bataljoner att tilltransportera sig och framförallt att gå i rätt riktning. För
till skillnad mot motskbat tar det betydligt längre tid att marschera ett
pansarförband längre sträckor. Vidare kan vi i brigadens strid återigen med hög
hastighet genomföra omfattning och ta oss in på djupet av motståndaren.
För att stävja eventuella diskussioner om att UAV och
hemvärn kan lösa den uppgiften; UAV kan fastställa i vilken riktning fienden
anfaller men inte vinna tid. HV är inte, och har inte, tillräckligt
kvalificerad personal, materiel eller tid för att fördröja i tillräcklig
omfattning. Däremot kan de fylla en viktig roll mot de logistikförband som
möjliggör fiendens fortsatta anfall.
De motoriserade skyttebataljonerna är förband som lämpar sig
att i Sverige ha en hög beredskap och som snabbt kan sättas in mot fienden med
kvalificerade vapensystem. Vi kan vinna den dyrbara tiden brigaden behöver för
sin uppmarsch. Är det några förband i armén som borde prioriteras vad det
gäller heltidstjänstgörande personal är det därför 12. bat, 31. bat och 71. bat. Dessa förband
har identiska eller snarlik organsation, stridsteknik och hög operativ
rörlighet.
Vidare skulle vi vilja lämna läsarna med att fundera över
följande:
- Hur ser en luftlandsättning ut?
- Hur ser den ut innan, under och efter genomförd luftlandsättning?
- Vilka resurser kommer fienden att avdela i området?
- Kommer sambandssystem fungera? Om inte, hur ska vi leda förband och rapportera till högre chef så att denne kan fatta rätt beslut?
- Sverige är stort till ytan. Bara i Mälardalen finns det flertalet lämpliga luftlandsättnings-platser. Hur ser vi till att vi brigaden/brigaderna anfaller i rätt riktning?
- När brigaderna väl påbörjar marsch mot anfallsmålet, hur långt ska de banda och vilken medelhastighet håller de?
- Hugger man huvudet av luftlandsättningsormen så kommer kroppen att sprattla, men inte mycket mer.
/Infanteristerna, 12.bat
Om 12.bat får låna kreditkortet en stund och kan shoppa några nya förmågor vad står överst på listan nu när tyngre beväpning på 360 är avfört?
SvaraRaderaExempelvis:
- Bättre inderekt eld? T ex lättrörliga (helikopter/lätta hjulfordon) 105mm haubitsar likt den sydafrikanska G7 eller fordonsmonterade granatkastare.
- Smarta sidoverkande minor?
- Granatspruta?
- MANPADS för att hålla borta helikoptrar?
Eller något helt annat. Är mest nyfiken på proffsens åsikter efter att ha hört så många åsikter från amatörer.