Den operativa larmstyrkan

I flertalet diskussioner och samtal som jag har deltagit i, förekommer ifrågasättanden av de lättare manöverförbandens existensberättigande i dagens och morgondagens konfliktmiljö och nationella försvar. En återkommande åsikt är att de lätta förbandens eldkraft och skyddsnivå är alldeles för låg i förhållande till vad en potentiell fiende kan tänkas möta oss med. Jag är av åsikten att det är ett enformigt och linjärt sätt att se på stridsfältet och våra förbands duellvärde. 

Jag avser att med detta inlägg ge min bild av varför ett lätt skytteförband sammansatt med ett helikopterförband kan vara ett intressant spelkort för den som försöker lösa problematiken som Sveriges geografi, infrastruktur och militära organisation ger vid handen, och som konflikters ibland korta och intensiva tidslinjaler förvärrar. Jag kommer lägga fram tankar om en möjlig stående operativ larmstyrka, som förhållandevis snabbt skulle kunna lufttransporteras och därefter verka var helst inom riket när läget så kräver. 

Detta inlägg har legat och pyrt som utkast under en längre tid, och fick extra aktualitet efter insättandet av den operativa reserven på Gotland från den 14:e september. Jag har gjort ett medvetet val att inte gå in i detalj avseende tillgång på gränssättande personal och materiel. Inte heller ingående förbands specifika förmågor, begränsningar eller förutsättningar. Så enkelt vill jag inte göra det för den som lägger pussel, och jag uppmanar eventuella kommentar-skribenter att iaktta samma försiktighet! Vidare har jag av praktiska skäl valt att avgränsa inlägget till markarenan, trots att jag är väl medveten om arenornas ömsesidiga beroende av varandra. För detta ber jag den vidsynte läsaren om ursäkt! 

(Bild 1: Jägarsoldater ur 31.lskbat och helikoptrar ur 2. hkpskv)

Operativ kontext

ÖB redovisade i Försvarsmaktens delårsrapport 2016 att "det säkerhetspolitiska läget i det svenska närområdet [har] förändrats och försämrats". Den militära aktiviteten i norra Europa är fortsatt hög, vilket tillsammans med andra faktorer kan leda till att säkerhetspolitiska konflikter och kriser i vårt närområde snabbt kan blossa upp. Troligtvis med vad som kan uppfattas vara plötsliga och oförutsägbara händelseutvecklingar. Det kan därför anses vara av stor vikt att Sverige bland annat kan uppvisa trovärdig militär närvaro som snabbt kan vara på plats i de geografiska områden som berörs. 

Gotland är ett sedan århundraden välkänt militärstrategiskt viktigt område i Östersjön. ÖB:s beslut att från den 14:e september omgruppera den operativa reserven(Ett pansarskyttekompani ur 42. mekaniserade bataljonen) till Gotland, samt tidigareläggandet av 18. stridsgruppens etablering på ön, bör därför ses i ljuset av detta. Ett i sanning konkret sätt att öka den markoperativa förmågan på Gotland, samt höja tröskeln för den som eventuellt leker med tanken på att genomföra militära operationer mot och från ön. 

Flertalet andra militärstrategiskt viktiga områden (Stockholm/Mälardalen, Skåne/Blekinge, Göteborg) ligger tillsammans med Gotland i de södra delarna av landet. Tyvärr ser jag att framtida förutsättningar riskerar att göra det svårt för Armén att i ett tidigt skede agera tillräckligt snabbt i flera av dessa riktningar. Framför allt med de mekaniserade bataljoner av 122/90-typ som återfinns i Skövde, Boden och Revingehed och som utgör merparten av Arméns markstridsförband. Bland annat blir behovet av operativ transport för dessa förband svårt att tillgodose, då Försvarsmaktens logistiska förutsättningar fortfarande kämpar med det organisatoriska och materiella arv som det internationella fokuset gav oss. Sveriges geografi och samhällets övriga infrastrukturella omständigheter lägger här dessutom lök på laxen, avseende möjligheten till snabb transport mellan olika möjliga operationsområden. Den operativa reservens omgruppering till Gotland bör därför av flera skäl inte användas som ett exempel på hur Armén snabbt kan flytta tyngre markstridsförband till en annan del av riket. 

Det råder ingen tvekan om att det är dessa mekaniserade förband som kommer att behövas för att slå ihjäl den fiende som landstiger på svenskt territorium. De kommer däremot att med största sannolikhet kräva flera dygn på sig för att mobiliseras/aktiveras och därefter förflytta sig från sina fredsgrupperingar till det aktuella operationsområdet. Under tiden som detta sker kan en angripande fiende etablera sitt brohuvud i relativ lugn och ro, vilket försämrar oddsen för de svenska mekaniserade förbandens kommande strid.

På markarenan måste Armén alltså ha möjligheten att kunna agera tidigt och med kort varsel, särskilt i det kritiska skede som infinner sig strax innan, eller i början av, en konflikt. 


Förutsättningar

(Bild 2: Ungefärlig flygtid från Karlsborg.)

    

Förbandstyper som tillsammans har förutsättningar att kunna leva upp till de krav på korta aktiverings- och reaktionstider som jag ovan har beskrivit, finns redan idag gripbara i Linköping och i Karlsborg. I Karlsborg finns den 31. lätta skyttebataljonen(lskbat) ur K 3, och i Linköping 2. helikopterskvadronen(hkpskv) ur Helikopterflottiljen. 

Karlsborg och Linköping är centralt lokaliserade i södra Sverige och med utgångspunkt från dessa platser har man godtagbara flygavstånd med helikopter till tidigare nämnda områden(se bild 2). Linjen Karlsborg-Linköping har därför ett geografiskt fördelaktigt läge för ett förband som snabbt skall kunna agera i någon av dessa riktningar ur fredsgruppering. Särskilt om det dessutom färdas genom luften och inte är fjättrad vid bojor i form av terräng/geografi, vägar, flygfält och hamnar. 

2. hkpskv byggs runt helikoptertypen UH-60M/Helikopter 16(HKP16) och bedriver normalt verksamhet till stöd våra för armé-, marin och flygvapenförband, samt andra statliga myndigheter. HKP16 är en helikopter som i grunden tagits fram för stöd till markförband i alla tänkbara konfliktnivåer och är i stort optimal för transport av personal och materiel i alla väder och ljusförhållanden.

31. lskbat är av skyttebataljonstyp och är därför särskilt lämpad att användas vid lägre konfliktnivåer i bruten terräng och i bebyggelse, för att tidigt etablera militär närvaro och förneka fienden att ta viss nyckelterräng. Förbandet kan efter förberedelser även försvara tagen terräng samt (bland annat) fördröja/störa en högteknologisk fiende.

31. lskbat är lätt utrustad(relativt de mekaniserade förbanden) och helikoptertransportabel. Detta innebär att det efter helikoptertransport kommer att brista i fordonstillgång och splitterskydd.  Förbandet är på grund av dessa organisatoriskt inbyggda svagheter inte primärt ett anfallsförband, och skall inte ses i det ljuset. Förbandets offensiva förmåga ligger i att man genom helikoptertransport snabbt kan röra sig över stora ytor och att man därför kan uppträda på, för fienden, oväntade platser och på överraskande tidpunkter. Efter helikoptertransport övergår förbandet av förklarliga skäl till att i huvudsak vara ett förband av defensiv natur. Denna defensiva natur förstärks av god förmåga till pansarbekämpning.

Den operativa larmstyrkan 

Båda förbanden är med större delar kontinuerligt tjänstgörande och därmed i princip direkt gripbara vid behov. Denna förhållandevis höga tillgänglighet ger förutsättningar för att ett sammansatt förband ur 2. hkpskv och 31. lskbat tidigt skulle kunna vara på plats i ett uppkommet operationsområde, som en form av larmstyrka på den operativa nivån.

Ett tidigt insättande av denna operativa larmstyrka skulle kunna ta initiativet från fienden och i förlängingen ha möjlighet att förhindra, förändra, försvåra eller fördröja fiendens planer. Det skulle därigenom möjliggöra för Armén att ta striden ur ett bättre utgångsläge än om fienden har fått genomföra sin verksamhet ostörd. Med ett helikoptertransportabelt skytteförband från Karlsborg, väl samövat med helikopterförband från Linköping, har vi alltså idag möjligheten att sätta samman ett verktyg som kan lösa upp flera operativa knutar:

• Att snabbt kunna förflytta markstridsförband av kompanistridsgrupp upp till bataljons storlek, direkt från fredsgruppering till ett operationsområde, i syfte att uppvisa trovärdig militär förmåga och närvaro… 
•    … för att därigenom snabbt kunna höja den markoperativa tröskeleffekten för ett angrepp mot Sverige.
• Om fiendens invasionsföretag ändå kommer, förvägra fienden viss nyckelterräng… 
•   … och därmed fördröja/störa fienden, i syfte att vinna tid för ytterligare förband ur Armén att aktiveras och tillföras. 

31. lskbat och 2. hkpskv är dessutom byggklossar som finns på plats redan idag, vilket inte enbart gör min tankelek konkret och tillgänglig, utan även ekonomiskt fördelaktig då inga större investeringar eller ekonomiska omfördelningar skulle krävas. En tråkig men nog så viktig faktor i dagens läge. Denna operativa larmstyrka, i form av ett sammansatt förband ur K 3 och Helikopterflottiljen, skulle dessutom kunna förstärkas med relativt små medel genom följande ”enkla” åtgärder: 
 

• Förtätning av antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater på 31. lskbat, i syfte att göra en större del av bataljonen direkt gripbar. 
• Utöka antalet samövningstillfällen för 2. hkpskv och 31. lskbat, i syfte att utveckla gemensamma rutiner och tillvägagångssätt. 
• Utöka gemensam planerings- och fältövningsverksamhet, i syfte att underlätta framtida operationer och skapa en samsyn kring taktiska och operativa utmaningar. 
• Ge möjligheter för växeltjänstgöring mellan förbanden, i syfte att knyta kontakter över förbandens befälskadrar och därigenom skapa en gemensam ”bärvåg”. 
• Förstärkning och förtätning av infrastruktur och organisation, för att ytterligare öka förbandens tillgänglighet. 

Slutsatser

Morgondagens konflikter kommer att ställa fortsatt höga krav på ett svenskt försvar. Vi kommer att behöva kunna genomföra militära operationer i hela spektrat, från fredstid till fullt utvecklat mellanstatligt krig, under vad som kan förutsättas vara snabba och svårtydda händelseförlopp. Fienden kommer inte att bjuda oss på möjligheten att i lugn och ro aktivera och mobilisera våra markstridskrafter. Armén bör därför enligt mig ha substantiella komponenter med förmåga att, likt Flygvapnet och Marinen, kunna agera snabbt och direkt ur fredsgruppering. 

Genom ett trovärdigt agerande i en potentiell konflikts initiala skeden kan vi rubba fiendens genomförande- och planeringscyklar, förneka honom förhandsläget och därigenom störa eller hindra hans genomförande. Ett snabbt och påtagligt agerande från svensk sida skulle i förlängningen kunna innebära att den uppkomna krisen inte växer till en konflikt, utan kvävs i sin linda.

Skulle fienden ändå fullfölja ett militärt angrepp kan den operativa larmstyrkan, genom att tidigt ta upp striden med fienden, vinna tid för övriga markstridskrafters aktivering/mobilisering. Armén kan därmed genomföra fortsatta operationer ur ett mer tacksamt utgångläge. 

Häri finner jag det lätta manöverförbandets tydliga relevans. I linjen Karlsborg-Linköping återfinns rätt förutsättningar för ett sammansatt förband som redan ur fredsgruppering skulle kunna svara upp på de höga krav på tillgänglighet, operativ rörlighet och uthållighet som morgondagens konflikter kommer att ställa på Försvarsmakten.

Ur redan idag existerande förbandsstrukturer och ekonomiska ramar skulle vi med relativ enkelhet kunna skapa en trovärdig operativ larmstyrka för morgondagens konflikter. Helikoptertransporten kommer att vara dess skydd, tillgängligheten dess eldkraft!

(Bild 3: Framtidens operativa larmstyrka?)