Försvarsmakten, helikoptrar och skogsbränder

Jag vill inledningsvis klargöra att följande inlägg inte på något vis representerar Försvarsmaktens, Helikopterflottiljens eller 2. Helikopterskvadrons uppfattning. Det skall ses som en partsinlaga av en yrkesman, i ett försök att bredda och nyansera den bild av Försvarsmaktens förmåga och möjlighet att bekämpa skogsbränder med helikopter, som har diskuterats till och från under den senaste tiden.

Bakgrund

I begynnelsen hade Försvarsmakten möjlighet att bekämpa skogsbränder med framförallt de medeltunga helikoptersystemen HKP4 och HKP10. Efter hand som dessa system avvecklades under sent 00- och tidigt 10-tal, så försvann denna förmåga ur försvarets förmågepalett. Att så skedde var, till viss del, en naturlig följd av det internationaliserade försvaret, där nationella förmågor fick stå tillbaka till förmån för förmågan att skicka små helikopterenheter till fjärran länder såsom Kosovo, Somalia och Afghanistan.

Förmågan att släcka bränder blev plötsligt intressant igen, under några sommarveckor i augusti 2014, då ett enormt område brandhärjades i Västmanland.  Redan under pågående brand höjdes rösterna om att försvaret borde kunna ta fram alla sina helikoptrar och börja släppa vatten på branden. Många verkade förvånade, gränsande till upprörda, när man informerades om att försvaret bara hade 2(!) tillgängliga helikoptrar(HKP10) som kunde göra detta och att ingen av de nya systemen(HKP14 och HKP16) kunde bära brandbalja för tillfället. Ironiskt nog var det också i den branden som HKP10-systemet genomförde några av sina sista pass med brandtunna, innan systemet slutligen avvecklades.

Under införandet av HKP16(som anskaffades 2012) fanns däremot brandbaljor med i införandeplanen, men dessa var planerade att införas i ett senare skede, runt 2014-2015, först efter det att Afghanistaninsatsen var avslutad. Det var därför inget man lade någon särskild kraft vid. Det fanns andra saker att lägga kraft på. Brandbaljorna till HKP16 anlände därför till förbandet en dryg månad efter branden i Västmanland, helt enligt plan.

Redan i brandens slutskede, och under den därpå följande hösten, var det alltså många starka instanser och befattningshavare, både externt och internt, som hade högt upp på sin "att-göra-lista" att tillse att FM inte framgent skulle stå utan brandbaljor på de nya hkpsystemen. Här fanns en pedagogisk och praktisk utmaning; 

FM skall stödja samhället endast om Försvarsmakten har resurser som är lämpliga för uppgiften och det inte allvarligt hindrar dess ordinarie verksamhet.(Taget ur Förordningen om Försvarsmaktens stöd till samhället, 6 §), samt Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet. (Taget ur Försvarsmaktens instruktion, 2 §)

Flygvapenchefen ville definitivt att förmågan skulle finnas, men kunde således inte ge order om det, då resurserna redan skulle vara befintliga och ej fick ha allvarlig påverkan på övrig verksamhet. Hur gjorde man då brandbaljorna tillgängliga, om man inte formellt kunde avsätta särskilda resurser för att prova ut utrustningen, skriva utbildningshandböcker och utbilda besättningar? Jo, man gjorde det ändå, med vetskapen om att det inte var en uppgift för förbandet och att det skulle gå ut över verksamhet som de facto var ordersatt från högre chef. Men enskild divisionschef kunde ändå ta det beslutet, trygg i vetskapen om att ALLA ovanför honom/henne, från skvadronchef och hela vägen upp till försvarsministern själv, inte ville se en till sommar utan förmåga i Försvarsmakten att bekämpa skogsbränder med helikopter. 

Signalerna uppifrån under 2014 och 2015 om att det här var viktigt var entydiga och tydliga och kom i alla tänkbara kanaler, utom just i de formella. För att citera en av våra divisionschefer under 2015: "Jag vet inte, men det känns lite som att jag precis har fått en order av flygvapenledningen via flygvapenbloggen...!"

Utan tillförda resurser, och initialt formella order eller styrningar från högre chef så har detta arbete under 2015 och 2016 genomförts i olika omfattning på alla våra tre helikopterskvadroner(Kallax, Malmen, Ronneby) för att tillse att Flygvapnet och Försvarsmakten inte skulle behöva stå med rumpan bar vid nästa storbrand. Utrustning har provats ut, procedurer har tagits fram och besättningar har utbildats. Dessutom innehåller nu orderverk och styrningar för 2016 från flottiljnivån och nedåt, uppgiften att säkerställa förmågan att genomföra brandbekämpning.

Och tur är väl kanske det, då sommaren 2016 stundom har bjudit på mycket torrt, varmt och blåsigt väder. Jag tjänstgör vid helikopterskvadronen på Malmen, som opererar HKP16-systemet, och är en av de piloter som fått utbildning på att flyga med brandbalja. Under året har vi hittills haft 10 stycken insatser mot skogsbränder, med ytterligare ett antal där insatsen har avblåsts av räddningsledningen. I tid någonstans mellan att begäran når oss på divisionen, men innan vi anlänt till området. Ett par gånger har vi även varit tvungna att anmäla begränsningar i vår möjlighet att lösa stöduppgiften, vilket under förra veckan omnämndes i en artikel i SvD, och som kommande stycken bl.a kommer att beröra.

Kort om Helikopter 16 och brandbekämpning

Sedan sommaren 2015 har alltså vår skvadron förmåga att med HKP16 släppa vatten med brandbalja. 

HKP16 och den brandbalja som vi nyttjar är ytterst lämpade för uppgiften. Helikoptern är otroligt stark, den är mycket lättflugen och har en besättningskonfiguration som tillsammans gör det möjligt för våra besättningar att vara väldigt snabba mellan fyllning och tömning, komma nära branden(vilket ökar träffsannolikheten), samt hela tiden upprätthålla en god lägesuppfattning och flygsäkerhet i den dynamiska situation som, för en utomstående, ibland skulle kunna uppfattas som lätt kaotisk. Dessutom är tunnan mycket driftsäker och ger oss möjligheten att med hög precision släppa 2,5 kubikmeter vatten per tömning.

I HKP16 har vi inte bara fått en kapabel krigsmaskin, utan även ett ypperligt verktyg för att stödja samhället över hela spektrat av påfrestningar och katastrofer.

Utmaningar

De problem som berördes av SvD i deras artikel är en självklar följd av att vi inte kan avsätta resurser för att tillse att alla på våra divisioner kan flyga med brandbalja. Det ger att vi idag har, lite styvt, två besättningar(2x4 personer) att tillgå för skogsbrandsuppgiften på Malmen. Det är alltså ganska få personer som drar ett relativt stort lass vid skogsbrandssäsong, då skogsbränder sällan kommer ensamma i tid, samt att begäran om stöd från oss ofta/alltid inkommer tidiga kvällar eller helger, då räddningsledaren insett att han/hon inte kan få grepp om branden på egen hand.

Vidare har vi inte någon särskild beredskap för den här typen av uppgifter, då det inte ingår i våra uppgifter. Vi går helt enkelt iväg på det vi kan, med det vi för tillfället har i hangaren. Allting bygger helt på frivillighet och det där som vi tidigare har läst om; "tillgängliga resurser" och utan att "allvarligt hindra [...] ordinarie verksamhet".(Lyssna gärna på Sveriges Radios inslag från vår skvadron, där man pratar om bl.a. detta.)

Våra besättningar och tekniker, mina kollegor, är i grunden väldigt lojala och tjänstvilliga. Vi har därför endast varit tvungna att neka stöd vid två tillfällen. Båda larmen skedde i vanlig ordning utanför ordinarie arbetstid, och vid dessa båda tillfällen fanns inte personal att tillgå. En gång på grund av att de inte befann sig i närheten av Linköping, och den andra gången för att det inte fanns tillräckligt med rätt utbildad personal som var i form för att flyga den kvällen. Bl.a. skedde detta under nationaldagshelgen, då det brann i Bengtsfors och insatsledarens högst förståeliga, men kanske missriktade, frustration gentemot FM förmedlades av riksmedia.

SvD nämner i sin artikel att det är de låga ersättningsnivåerna som gjort att vi inte har kunnat ställa upp när samhället kallar. Jag kan bara redogöra för hur det ser ut på den skvadron jag tjänstgör vid, och där har så inte varit fallet. Med det sagt, så betyder inte det att vi är nöjda med hur vi ersätts för att sätta privat- och familjeliv åt sidan för att gå in och jobba på lediga kvällar och helger. Som det är nu erhåller vi FM:s lägsta möjliga ersättning för uppkomna händelser, den så ofta omtalade insatsarbetstiden. Det är en dålig långsiktig strategi från FM sida, att inte ge skälig ersättning till den personal som kommer in på sin lediga tid. Vill man ha personal som är villig att låta sitt privatliv stå tillbaka vid uppkomna mindre händelser i fred, så vore det kanske klokt att se över hur denna personal bör ersättas.

Jag anser att det borde vara självklart att de som frivilligt åker iväg på kvällar och helger, erhåller skälig ersättning för det stöd de lämnar till samhället.

Man kan också tycka att det är märkligt att SvD och Jonas Gummesson inte hör av sig till oss, vi som sitter i kärrorna, utan istället nöjer sig med att prata med en officer på MR Syd i Revingehed. Kanske hade det kunnat ge ett bättre djup i artikeln om man fick prata med den personal som faktiskt fattar besluten och sitter i hangarerna och i våra helikoptrar.

Slutligen

• Försvarsmaktens förmåga att bekämpa skogsbränder har nu återhämtat sig till en nivå som ger oss en acceptabel kapacitet att över hela ytan och i flera riktningar stötta samhället med bekämpning av skogsbränder.

• Vi har en mycket hög kapacitet i våra helikoptrar och besättningar. Det är något vi är stolta över och något som alla kan känna sig tillfreds med, såväl den FM-anställde som den vanliga medborgaren. 

•  Valet att så ofta som möjligt ge vår personal lägsta möjliga ersättning vid dessa uppkomna händelser, är en dålig långsiktig strategi om man vill behålla möjligheten att snabbt och enkelt kunna skicka iväg helikoptrar för att lösa uppgifter utanför normal beredskap och uppgift.

• Våra politiker har valt lösningen att inte ha särskilt beredskapssatta besättningar för denna typ av samhällsstöd. Man får det man beställer. Eventuell kritik eller förbättringsförslag bör därför inte riktas mot Försvarsmakten utan, som så ofta, mot uppgiftsställaren; våra folkvalda.