Helikopterskvadron 2030, ett förslag.

Helikopterflottiljen och dess kommande krigsförband står inför stora och omfattande förändringar i samklang med Flygvapnets och Försvarsmaktens kommande tillväxt. Jag upplever att väldigt få samtal och diskussioner förs avseende hur dessa helikopterförband bör organiseras, vilka uppgifter de skall ha och hur de skulle kunna nyttjas av våra högre taktiska chefer. Det är överraskande och oroande att vi tågar in i framtiden utan en levande debatt och delaktighet ute på skvadronerna och basförbanden. Det är nämligen just nu, när vi fortfarande står i startgroparna, som denna fråga bör vara som mest aktuell och livskraftig!

Med denna debattartikel kommer jag att ge min syn på hur en generisk helikopterskvadron bör se ut runt år 2030. Jag presenterar endast min personliga åsikt och har inga anspråk på att jag besitter en genial plan eller kommer att skildra en optimal lösning, utan endast ett förslag som jag anser vara rimligt och realiserbart utifrån mitt perspektiv och de erfarenheter som jag tillskansat mig i min del av helikopterorganisationen. I vissa stycken följer jag uppkörda hjulspår och i andra tror jag att jag sticker ut hakan och utmanar rådande sanningar.

Jag hoppas att min text kommer att väcka känslor och inspirera tankar kring vår framtida organisation och uppmuntrar er läsare att reagera och kommentera. Tillsammans blir vi smartare!

 

Operativ och förvaltningsmässig grund

Helikopterflottiljens framtida krigsförband, helikopterskvadronerna (hädanefter kallade ”Hkpskv 2030”), är operativt, dvs. vid insatser i fred, kris och krig, underställda en specifik försvarsgrenschef. Detta innebär att de markoperativa helikopterskvadronerna leds av Arméchefen och den sjöoperativa helikopterskvadronen leds av Marinchefen. Operativ samordning av helikopterverksamheten avseende luftrum, gemensamma hänvisningar för drivmedel, reservdelar, osv. sker på försvarsgrensnivå. Då svensk helikopterkapacitet även i framtiden inte möter totalförsvarets samlade behov så åligger det Försvarsstaben och dess operationsledning att omfördela helikopterskvadroner mellan försvarsgrenarna när sådana operativa behov uppstår.

I krigsfallet baserar Hkpskv 2030 på egna helikopterbaser valda för sin närhet till aktuell operationsriktning och understött förband, med tillgång till nödvändig infrastruktur och med terräng som medger både samlat och spritt basuppträdande. Generellt kommer inte stridsflygets aktiva flygbasområden att vara lämpliga för helikopterskvadronerna, då deras geografiska placering inte lämpar sig för helikopterförbandens räckvidd.

Att verka från egen helikopterbas, utanför i fred utbyggda flygplatser/flygbaser och i vissa fall i anslutning till aktuellt operationsområde, ställer höga krav på att Hkpskv 2030 är fältmässigt organiserad, utrustad och övad.

Vid insatsledning är det helikopterskvadronen som är minsta förbandsenhet och är den som tilldelas uppgifter och resurser. På grund av helikopterförbandens stridstekniska förutsättningar och flyguppdragens särskilda art så sker normalt ingen central företagsledning eller stridsledning av enskilda helikoptrar eller rotar från högre staber eller stridsledningscentraler (vissa uppdragstyper kan undantas, där sekundaktuell samordning i tid och rum med andra flyg-/marinstridskrafter är av särskild betydelse). Hkpskv 2030 styrs och inriktas i stället i normalfallet med uppgift och order. Detaljerna i flyguppdragens genomförande överlåts i stället till helikopterskvadronen själv att internt ordersätta, rapportera, följa upp och vid behov ominrikta, på order/underlag från den understödda chefen/förbandet.

Till skillnad från insatsledningen så produktionsleds däremot Hkpskv 2030 av Flygvapnet och Flygstaben genom organisationsenheten Helikopterflottiljen. Detta av flera skäl, med det tyngsta varandes att Flygvapnet är den enda försvarsgrenen som har kapacitet att agera som Verksamhetsledare för militär flygtjänst, flygunderhållstjänst, luftvärdighetsarbete, m.m. Detta bör därför även i fortsättningen åligga Flygvapnet genom Helikopterflottiljen, medan den operativa ledningen av krigsförbanden åligger de olika försvarsgrenarna.

Att överföra helikopterförbanden till de olika försvarsgrenarna även ur ett förvaltnings- och produktionsledningsperspektiv skulle troligtvis innebära stora påfrestningar för hela organisationen och på både kort och medellång sikt innebära en nedgång i förbandens uteffekt och kanske även äventyra flygsäkerheten på liknande vis som skedde under tidigt 2000-tal, genom de ständiga omorganisationer som helikopterverksamheten utsattes för.

Helikopterflottiljen som organisationsenhet är alltså även i framtiden en nyckelspelare för att tillhandahålla krigsförbanden det produktionsstöd som krävs för att de skall kunna bedriva utbildning och övning, lösa beredskapsuppgifter och genomföra insatser.

Produktionen av Hkpskv 30 (vilka uppgifter de skall lösa, vilka förmågor de skall ha och vilka målsättningar som de skall jobba mot, m.m) styrs genom skvadronsspecifika RVT (Ramvillkor Typförband) och KFS (Krigsförbandsspecifikation). Dessa utformas och följs upp av KFA (Krigsförbandsansvarig) i mycket nära samverkan med respektive operativt ansvarig försvarsgren.

RVT/KFS kompletteras med lätt åtkomliga reglementen i form av förbandshandböcker, t.ex: ”Förbandshandbok Markoperativ Helikopterskvadron, HKP16” eller ”Förbandshandbok Sjöoperativ Helikopterskvadron, HKP14F”. Förbandshandböckerna utges i lika många separata utgåvor som det finns helikopterskvadroner, och beskriver bland annat hur den aktuella helikopterskvadronen organiseras, vilken materiel den har, hur många helikoptrar och markfordon den har, vilka uppgifter som förbandets förväntas lösa och hur skvadronens baskoncept och taktiska idé ser ut.

Handböckerna skapar en tydlig bärvåg för all personal på helikopterskvadronerna samt medger att t.ex. skolor, funktionscentran och befattningshavare utanför helikopterverksamheten på ett enkelt vis kan få ett grepp om hur svenska helikopterförband ser ut och verkar.

 

Organisation

 Hkpskv 2030 kommer att behöva organiseras i ett antal olika varianter av samma typförband (Hkpskv 2030A, Hkpskv 2030B, Hkpskv 2030C), då de opererar olika helikoptersystem och dessutom löser olika stridsuppgifter i olika operativa kontexter för Armén, Marinen och Flygvapnet. Detta kommer oundvikligen att skapa behov av skvadronspecifika särlösningar och är naturligt och direkt oundvikligt.

En krigsorganisation med skvadroner som ser exakt likadana ut på papperet riskerar att suboptimera respektive skvadrons utsikter att nå så god verkan som möjligt. Den sjöoperativa skvadronen skiljer sig därför något från de markoperativa, precis som det finns organisatoriska skillnader mellan de markoperativa skvadronerna då de nyttjar olika helikoptersystem.

Helikopterskvadronernas fredsorganisation skiljer sig dessutom något från hur krigsorganisationen ser ut. Detta är ofrånkomligt och helt normalt i svenskt sammanhang. Fortsättningsvis kommer jag därför att beskriva en generisk krigsorganiserad Hkpskv 2030, med bara en helikopterdivision och utan specifik inriktning.

 

Bild 1: Helikopterskvadron 2030

  

Hkpskv 2030 består av en helikopterdivision, ett flygunderhållskompani och ett helikopterbaskompani.

Det är av största vikt att Hkpskv 2030 som helhet är ett personellt och materiellt avvägt krigsförband och det av flera skäl. Förbandet måste ha en rimlig förmåga att försörjas med grundrekrytering av nya officerare och soldater, det måste alltså erbjuda ett pålitligt och självförsörjande personalflöde för såväl OF-, OR- som GSS-personal genom hela karriärstrappan. Förbandet måste också vara tillräckligt stort och funktionsmässigt komplett för att kunna utgöra en fungerande och trovärdig helhet, men tillräckligt litet för att vara infrastrukturellt hanterbart i fred och taktiskt/operativt rörligt i kris och krig. Denna balansgång innebär att hårda avvägningar måste göras och att varje tillförd personalrad eller fordon måste vägas på guldvåg. Hkpskv 2030 har inte plats för något som kan uppfattas som ”bra att ha”.

Hkpskv 2030:s stab, division och flygunderhållskompani är K-anställda i sin helhet. Det är nödvändigt av skäl som inte behöver förklaras närmare. På helikopterbaskompaniet är viss personal K-anställd, annan personal T-anställd, med P-personal som alternativ om bemanning på frivillig väg brister.

Helikopterskvadronerna är normalt ianspråktagna i hela konfliktskalan och är i full användning redan i fredstid, vilket gör att Hkpbaskompaniets K-rader riktas mot funktioner som medger att skvadronen i fred kan leverera effekt från gruppering utanför ordinarie bas. Detta innebär att kompaniets K-rader är koncentrerade till drivmedel-, stab/samband-, röjning/räddning- och transport-delar. Vid aktivering eller mobilisering kompletteras skvadronen med inkallad T- och P-personal som gör krigsförbandet funktionsmässigt komplett.

Skvadronstaben stödjer skvadronchefen och kan uppfattas som något stor relativt förbandets verkansdel, helikopterdivisionen. Detta är dock svårt att komma runt, då förbandet i sin helhet består av väldigt många olika funktioner och komplexa rörliga delar. Staben innehåller primärt kompetenser för flygtjänst, flygunderhållstjänst och bastjänst. Staben möjliggör genomförandet av flyguppdrag genom att ta emot och fördela uppgifter/order från högre chef/understödd chef, avdela samverkansofficerare till andra staber/förband, samt inrikta och planera för skvadronens verksamhet på kort och lång sikt.

Helikopterdivisionen består av divisionsledning och tre likvärdiga flygstyrkor. Detta medger möjligheter för divisionen att verka samtidigt i flera riktningar, kraftsamla en kortare tid i en riktning, eller att bedriva kontinuerlig verksamhet i en eller ett par riktningar under längre tid.

Flygunderhållskompaniet består av kompaniledning, två klargöringsplutoner, en servicepluton och en materiel- och ammunitionspluton. Kompaniet är organiserat så att det tillåter klargöringstjänst och visst avhjälpande underhåll under fältmässiga förhållanden. Tyngre/Bakre underhåll genomförs inte av flygunderhållskompaniet och sker inte heller på helikopterbasen utan på flygverkstad eller motsvarande bakre underhållsplats.

Det som är särskilt nytt i Hkpskv 2030 jämfört med dagens organisation är givetvis skvadronens helikopterbaskompani. Hkpbaskomp 2030 är organiserat för att upprätta, drifta och omgruppera en helikopterbas för egen skvadrons behov. Då kompaniet är en ny bekantskap på helikopterskvadronen avser jag att göra vissa fördjupande nedslag kring hur jag anser att kompaniet bör organiseras och vilka förmågor det bör innehålla.

Bild 2: Hkpbaskomp 2030

Hkpbaskomp 2030 organiseras i tre plutoner. Stab- och trossplutonen som står för skvadronens interna stabs- och underhållsfunktioner, såsom upprättande och drifthållning av stabsplatser, reparation av fordon och basmateriel, samt underhållstjänst. Basplutonen svarar för skvadronens specifika basdelar, såsom tankning av helikoptrar och fordon, transporter, sjukvård och röjning av basområden. Slutligen innehåller kompaniet en närskyddspluton som bevakar basens vitala delar.

Hkpbaskomp 2030 kan eventuellt uppfattas som något magert av en del kollegor som tidigare har jobbat inom Flygvapnets basförband. Detta är en nödvändighet för att Hkpskv 2030 skall kunna anses vara operativt relevant. Nyckeln till Hkpskv 2030 ligger i att förbandet måste vara tillräckligt litet för att det skall kunna uppträda rörligt och framskjutet i anslutning till de understödda förbanden, jämfört med ett flygbasförband som har fördelen av att kunna stå mer statiskt grupperat vid ett flygbasområde i ett mer tillbakadraget läge. Hkpskv 2030 måste ha sina basområden på kortare avstånd från aktuellt operationsområde jämfört med strids- och transportflyg, pga. helikoptrarnas korta räckvidd, relativt övriga flygslag. Det är även nödvändigt ur ett stridsekonomiskt perspektiv för att undvika att en för stor del av helikopterparkens tillgängliga flygtid läggs på effektlös överföringsflygning från ett bakre flygbasområde.

En av de större skillnaderna jämfört med arvet från tidigare flygbasförband är att Hkpbaskomp 2030 är ett kompani som är en ingående del i en helikopterskvadron och att det inte är dimensionerat för något annat flygslag än just helikoptrar. Detta gör att en hel del funktioner kan skalas ner, omformas eller helt tas bort. Dessutom kan kompaniledningen också dimensioneras för att vara en DUC till skvadronchefen (med tillhörande skvadronsstab) i stället för att som tidigare vara ett fristående kompani. Detta innebär såklart att behovet av egna stabsstrukturer på kompaninivå minskar kraftfullt.

Hkpbaskomp 2030 har en endast en närskyddspluton för basförsvar och av samma anledning som ovan är denna komponent också nedbantad. Basen kommer därför inte att kunna skyddas mot alla möjliga intrång från alla riktningar, utan skvadronsledningen kommer att behöva välja ambition och riktning för hkpbasens skydd givet aktuell hotbild och basområdets beskaffenhet. Detta är en nödvändig och medveten risktagning, som måste ställas i förhållande till vad det organisationsmässigt skulle kosta med en större basförsvarskapacitet. Ytterligare en eller flera närskydds- eller flygbassäkplutoner skulle förvisso höja basens skydd med det skulle också innebära en mycket större mängd soldater och yrkesofficerare som behöver tältplatser, förplägnad, hygienplatser, osv., samt en ännu större mängd fordon att hantera. Jag anser att nackdelarna med ett större förband överväger fördelarna med ett utökat skydd.

Kompaniet innehåller inte heller en klassisk R3-pluton, utan i stället en R2-tropp. R2 står för Röjning och Räddning, med emfas på Röjning. Reparations-R:et i R3 utgår av naturliga skäl, då reparation av bansystem inte är relevant i en helikopterkontext. På en helikopterbas kan däremot behovet av fältarbeten och terrängförändrande åtgärder initialt vara stort, vilket löses med hjälp av R2-troppen som har en god förmåga till olika sorters fältarbeten. Efter hand som basen är upprättad och driftsatt kan troppen övergå till räddningsberedskap för återvändande helikoptrar.

Hkpbaskompaniet är i fler delar än de redan nämnda särskilt anpassat för att upprätta en taktiskt rörlig helikopterbas. Jag avser dock inte att fylla på med ytterligare exempel, utan låter närskyddsplutonen och R2-troppen stå modell för hur ett helikopterspecifikt baskompani och dess ingående delar kan designas och organiseras.

 

Avslutande reflektion

 Det är oerhört viktigt att vår organisation redan i närtid börjar fundera på hur helikopterflottiljens framtida krigsförband bör se ut. Genom denna tankelek, som jag kallat för Hkpskv 2030, hoppas jag att jag har lyckats väcka några tankar och funderingar hos kollegor inom flottiljen och inom Flygvapnet.

Och vi behöver redan idag påbörja detta arbete. Särskilt avseende K-anställning av vissa kritiska funktioner för att våra nuvarande helikopterskvadroner skall kunna genomföra övningar, insatser och operationer på ett enklare och effektivare sätt. Låt oss börja med att tillföra drivmedelsresurser, R2-delar, stabsgrupp och någon form av mindre transportförmåga, så har vi något att bygga vidare från och utveckla efter hand som budget, personalläge och materieltillförsel medger. Detta är små kostnader i sammanhanget och skulle göra stor nytta för hela vår organisation.

I arbetet mot 2030 måste vi våga tänka nytt, vi måste släppa både Bas 90 och Camp Marmal som mental bild av hur en bas skall se ut, och i stället ta valda delar av hur Armé- och Marinflyget verkade senast vi hade ett nationellt försvarskoncept, för att därefter komplettera med dagens och framtidens möjligheter och begränsningar. Vi skall ta fram förband som primärt skall agera på hemmaplan och detta måste vi utnyttja! Vi måste tänka helikopterspecifikt, vi måste släppa tunga containerlösningar och skrymmande exklusiva resurser och framför allt; Vi måste vara kluriga och listiga!

Vi måste alla acceptera, oavsett var vi befinner oss i krigsförbandet, att samtliga delar av organisationen kommer att vara kompromisser. Ingen kommer att kunna vara helt tillfreds med egen funktions förmågebredd och -djup. Om någon del, oavsett om det är flygstyrkan, klargöringsplutonen eller sjukvårdstroppen, tillåts skena i väg personal- eller materielmässigt så kommer det till slut skapa ett monstruöst stort krigsförband som aldrig kommer att kunna ta sig ut från ordinarie bas, enkom på grund av dess storlek. Fler besättningar kräver fler förläggningstält, som kräver fler fordon, som kräver större reparationstropp, osv. Organisationens upplevda behov av personal och materiel kan därför bli ett självspelande piano om man inte tidigt sätter stopp och accepterar nödvändiga organisatoriska risker och kompromisser. Krig är farligt och risker är omöjliga att undvika!

Vi måste också acceptera att vi av dessa skäl kommer att bli tvungna att bygga förband som inte har kapacitet att över tid verka med full kraft 24 timmar om dygnet. En nödvändigt slimmad organisation som har en rimlig mängd personal, fordon och materiel för att vara operativt rörlig, medger inte detta. Denna mindre begränsning får skvadronchefen hantera som alla andra förbandschefer genom att styra sitt förbands tempo och stridsfrekvenslinjal.

I tankearbetet med min föreslagna organisation har jag ofta funnit mig själv ställd inför dessa vägval av mer eller mindre dåliga kompromisser. Jag har därför kommit till någon form av insikt om att i arbetet med helikopterskvadronernas framtida krigsorganisation måste mantrat vara:

 

”Tillräckligt bra förmåga och uthållighet, med absolut minsta möjliga organisation som är fältmässigt pålitlig”

 

 

 

 

.

Gästinlägg: Förband i ett systemperspektiv

Nedan följer ett gästinlägg, denna gång från J.K Nilsson, en välkänd profil i den internetbaserade försvarsdebattsfären. Nilsson har bloggen "Väpnaren" som numera fungerar främst i formen av ett arkiv. Nilsson har en bakgrund i Flygvapnet och arbetar idag på FMV med vapen till flygande plattformar. Nilsson har dock en anställning i Försvarsmakten som reservofficer och tjänstgör främst under flygvapenövningar.

Nilsson kontaktade mig i samband med diskussionerna kring Patgb 360 som följde på de tidigare inläggen på bloggen, och önskade att få dela med sig av lite tankar han hade i ämnet "strid mot luftlandsättning", och tillföra ett flyg- och vapentekniskt perspektiv. Diskussionsvillighet och nya infallsvinklar uppmuntras av mig, och hans perspektiv ger ytterligare bredd till diskussioner kring det nationella försvaret och hur vi TILLSAMMANS bäst möter en angripare. Som vän av ordning vill jag såklart påpeka att Nilssons inlägg inte på något vis menar att spegla försvarsmyndigheternas syn på materiel, organisation eller användande. 

Golvet är ditt, J.K Nilsson!



Herr Flax har ju som vi sett öppnat för en välgörande diskussion om nyttan med motoriserade förband i Svenska armén. I Herr Flax ursprungliga inlägg så ställdes frågan; "Men vad ska de göra när de väl är framme?", vid påpekandet att förbanden kan röra sig snabbt över långa sträckor. Visserligen är förbandet ett system i sig och blir så användbart som innehållet i form av teknik, taktik och procedurer medger, men ett förband existerar inte heller som ensam kloss utan återfinns i ett ytterligare systemsammanhang. Jag vill med detta kortare inlägg lämna min syn på hur flyget kan bidra i denna strid.

Låt oss tänka att våra stridsflygförband inte kan avvärja en fientlig luftlandsättning då fienden kraftsamlar sitt jaktflyg och uppträder på ett sådant vis att vårt flyg inte kan påverka fiendens luftlandsättningsförband när de befinner sig i luften. Om vi då har snabbrörliga markstridsförband så kan vi fördröja och kanske även binda dessa förband på marken, intill dess att vi med andra förband i samverkan kan slå dem. Inledningsvis borde vi kunna påverka fienden med förband ur flera stridskrafter för att bryta dennes tempo och organisering. Om "om" inte funnits, tillsammans med Dublinkonferensen, så hade vi kunnat byta eget jaktflyg mot ett flyganfall med den utfasade Bombkapsel 90(BK90) efter att luftlandsättningen genomförts, men innan fienden klarat ut var man har all utrustning och gjort uppsittning för framryckning, det sårbaraste skedet i en luftlandsättningsoperation.Vad skulle vi kunna göra istället? Vad kan vi titta på framgent?

Internationellt så ser vi hur man utvecklar ersättning för bombkapslar/klusterbomber i bl.a. USA och Israel genom att tillverka de klassiska GP-bomberna ur Mark 80-serien på ett sätt som antingen medger en kontrollerad uppbrytning av bombskalet till lagom jämnstora splitterbitar eller med kulor/projektiler i bombskalet.

Vi har genom forskning och tekniktransferprogram i Sverige hamnat på förkant i denna teknikutveckling, grundforskningen är genomförd och man har genomfört prov på typlika stridsdelar, med mycket gott resultat. Det som återstår för oss och potentiella leverantörer är att produktifiera dessa stridsdelar och vi skulle med fördel kunna göra det själva. En sådan produktifiering skulle kunna gå mot att fylla det glapp som BK90 lämnade efter sig, helt enligt presentationen som jag länkar till i detta stycke. Pengar har redan avsatts för dessa materielprojekt, och steget till att packa om den provade teknologin är inte särskilt långt. Detta är en teknikutveckling som redan idag har delfinansierats av Försvarsmakten och genomförts av FMV och försvarsindustrin.

Vi har ett gott samarbete med Boeing som levererar Bombsystem SDB I till oss, så vi skulle kunna skapa en variant av SDB I som inte bara är gångbar för våra nationella behov, utan även har en exportpotential. Vi har en fullständig integration i Gripen, att byta stridsdel innebär inga extra kostnader för systemet. Går vi upp till Mk82 så kan vi genom GBU-49 kasta iväg ett flertal större men färre bomber på ett kortare avstånd. I skrivande stund genomförs integration av GBU-49 Lot5A som har zonrör för höjdbrisad. Detta krävs för att vi ska få riktigt bra effekt i det scenario jag beskriver. Nackdelen med GBU-49 är att den är personalintensiv att klargöra inför flygning och fällning så en alternativ utveckling för den här förmågan skulle kunna vara att istället integrera JDAM på Gripen.

Genom att ha ett systemperspektiv så kan vi lösa uppgifter genom synergieffekter där man kombinerar rörelse och verkan från två olika förband för att uppnå något som kräver betydligt större insatser och resurser ifrån försvarsgrenarna enskilt. 360-förbandet har mött kritik för att det är för "lätt", då det saknar slagkraft. Ett stridsflygförband har visserligen sin främsta uppgift i att möjliggöra handlingsfrihet till sjöss och på land genom att genomföra luftförsvar, men genom att kombinera dessa förband kan vi försvara oss där vi för tillfället är svagare. Vi har i dagens läge inte råd att fokusera på enskilda system och stuprörstänk mellan stridskrafterna, utan måste fortsätta försöka se till övergripande systemegenskaper och hur vi kan uppnå synergieffekter mellan de olika systemen och arenorna!



J.K Nilsson


Ytterligare underlag för den intresserade:

  * GMLRS alternative warhead engineer & manufacturing development phase test & evaluation.

* Färdig lösning med förfragmenterade flygbomber.

Gästinlägg: "Världens farligaste däggdjur"

Efter mitt inlägg om Patgb 360 roll i det nationella försvaret har en mycket konstruktiv och intressant diskussion följt här i kommentarsfältet, på Facebook och kanske framförallt på Twitter. Jag fick kort efter publikation kontakt med officerare från 12. motoriserade skyttebataljonen, som uppskattade inlägget och kände att de ville ge sin syn på saken! Hela syftet med blogginlägg som de här är ju att uppmuntra diskussion och utöka den gemensamma kunskapsbanken, så självfallet bifalles deras önskan! Nedan följer därför ett gästinlägg skrivet av officerare ur 12.motskbat:

EDIT: Skribenterna har efter publicering bett mig att förtydliga att vissa formuleringar inte skall ses som tecken på att man på något vis vill distansera sig från 71.motskbat som också är en motoriserad skyttebataljon med Patgb 360. De båda förbanden har idag ett gott samarbete enligt skribenterna, och detta är man noga med att vårda. Formuleringar såsom "den enda infanteribataljonen i riket", m.m., skall endast läsas i ljuset av att man känner en stor stolthet kring det förbandsarv man har med sig, och den historik som finns på just Livgardet. SLUT EDIT.

Det var med stort intresse som vi följde diskussionerna kring Herr Flax blogginlägg gällande Patgb 360 roll i det nationella försvaret. Vi upplever dock att fortsatt finns okunskap kring förbandstypen, därav detta inlägg.

Vid årsskiftet 2015/2016 lades den 7. lätta skyttebataljonen, som var ett samarbete mellan LG och K 3, ned och ur askan uppstod bl.a. den 12. motoriserade skyttebataljonen. Rötterna innan dess spåras till den tidigare Gardesbataljonen och ytterligare längre tillbaks i tiden till Livgardesbrigaden som lades ner år 2000. 12. motskbat är numera den enda infanteribataljonen i riket. Att Patgb 360-bataljonen således skulle vara en ny förbandstyp håller vi inte med om. Infanteriförband med nästan identiska uppgifter som vår bataljon har det historiskt funnits många av i Sverige.

Bataljonen består idag av en stab, ett stabs- och understödskompani, tre skyttekompanier och ett trosskompani. Delar av stabs- och understödskompaniet och trosskompaniet är bemannat med heltidsanställda soldater. Huvuddelen av bataljonen bemannas med deltidsanställda soldater.

Bataljonen lämpar sig väl för strid i svår terräng t.ex. tät skog eller bebyggelse. Vi strider nästan uteslutande avsuttet och nyttjar Patgb 360 för transport och har då skydd mot splitter och finkalibrig eld. På bataljonen finns utöver burna pansarvärnsvapen även bandvagnsburna PV-robotar i form RB 55. Ett arbete med att införskaffa ett nyare system pågår för närvarande, men hur långt man kommit här låter vi vara osagt. Bataljonen förfogar givetvis även över egna granatkastare. Båda dessa förmågor är av stor vikt för infanteriets strid.

Patgb 360, som tillfördes i.o.m. bataljonens uppsättande, är ett mycket bra fordon (om än med vissa barnsjukdomar) med en förvånansvärt god framkomlighet även i terrängen med tanke på dess storlek och att det är hjulgående. Ett bepansrat fordon är dock inte automatiskt ett stridsfordon och det är olämpligt att anfalla uppsuttet. Vi ser våra fordon som transportmedel och inte krigsmaskiner.

Med hänsyn till bataljonens sammansättning och fordon lämpar den sig även väl för den typen av utlandsinsatser som Armén varit involverad i under de senaste 15 åren exempelvis i Kosovo, Afghanistan och nu i Mali.

En av bataljonens stora fördelar är den operativa rörligheten där vi, utan tillförda resurser, kan transportera oss långa sträckor i relativt hög hastighet med våra egna fordon. Men bataljonen är uppbyggd kring världens farligaste däggdjur – människan. I infanteriet är det i första hand människan som är vapnet!  

Bataljonen löser sina uppgifter genom att ta oförsvarad eller lätt försvarad terräng och från stridsställningar nedkämpa motståndaren med direkt och indirekt eld, samt minor. Vi är väl lämpade att genomföra den svenska krigsklassikern fördröjningsstrid och detta är även något bataljonen prioriterar när vi övar förbandet. Då nästan hela infanteriet har lagts ner under de senaste 20 åren har stor kunskap om vad denna typ av förband är lämpad för gått förlorad. Vi får ofta uppfattningen att många tror att fördröjningsstrid handlar om att skyttegruppen lägger sig på linje 123m från vägen, skjuter sina pansarskott på första bästa fientliga fordon och sen flyr planlöst. Krigslist, assymetriskt uppträdande och förmågan att taktikanpassa är något som måste övas på flera nivåer. Nedlagd förmåga tar tid att återta, men det är ju sen gammalt.  

Bataljonen kan vara farlig för de flesta motståndartyper men är dock inte ett slagkraftigt anfallsförband a’la pansarförbanden och ser man på och behandlar bataljonen som sådan blir den inte långvarig. Infanteriet ställer högre krav på planering och att nyttja terrängen till sin fördel för att kunna vara på förhand. Ofta tillskrivs även optroniska sensorer en närmast övernaturlig förmåga att upptäcka mål på väldigt långa avstånd under alla möjliga förhållanden och terrängtyper. Vår erfarenhet säger att en avsutten motståndare som har god ljud-, ljus- och spårdisciplin och uppträder fältmässigt även är svår att upptäcka med moderna hjälpmedel.

Som vi tolkar det har diskussionen efter Herr Flax eget inlägg gått i två riktningar.

En där man diskuterar vad motskbat skall, kan och bör lösa för uppgift, samt en där frågeställningen är om Patgb 360 skall/bör ha en annan beväpning.

Så vilka uppgifter bör motskbat lösa, och behövs det en annan beväpning för detta?

För många inom infanteriet kan det summeras ned till vilket arv vi har och vilket synsätt det medför.

Vad, på respektive manöverbataljon i brigaden, anser man är det som fäller avgörandet och vad är huvudvapnet? Är det vagnen/fordonssystemet eller skyttet?

För oss är det skyttesoldaten, -gruppen, -plutonen och –kompaniet,  utrustat med PV-vapen och minor med understödjande indirekt eld. Fordonet är ett sätt att slippa gå onödigt långt dit vi ska verka och det medger att vi får med oss mer av ovanstående. Det är, enligt oss, den stora skillnaden i synsätt mellan pansar- och infanteriförbanden. Således är ny beväpning på Patgb360 en icke-fråga för oss. På samma sätt ser inte vi ett fordonsmonterat PV-robotsystem som avgörande. Betänk att fordonet är 3x4x9m stort. Det dräller inte med bra eldställningar för ett fordon av den storleksklassen.

Hur kan man då tänka inom ramen för brigaden?

Motskbat har en hög rörlighet. Vi tar oss långt och snabbt utan tillförda resurser. Vi har nästan dubbelt så många soldater som en pansarbataljon. Vi kan tidigt gå mot eventuell luftlandsättning eller landstigning, fastställa i vilken riktning fienden anfaller i och påbörja fördröjning av densamme. Allt för att vinna tid för brigadens mer slagkraftiga bataljoner att tilltransportera sig och framförallt att gå i rätt riktning. För till skillnad mot motskbat tar det betydligt längre tid att marschera ett pansarförband längre sträckor. Vidare kan vi i brigadens strid återigen med hög hastighet genomföra omfattning och ta oss in på djupet av motståndaren.

För att stävja eventuella diskussioner om att UAV och hemvärn kan lösa den uppgiften; UAV kan fastställa i vilken riktning fienden anfaller men inte vinna tid. HV är inte, och har inte, tillräckligt kvalificerad personal, materiel eller tid för att fördröja i tillräcklig omfattning. Däremot kan de fylla en viktig roll mot de logistikförband som möjliggör fiendens fortsatta anfall.

De motoriserade skyttebataljonerna är förband som lämpar sig att i Sverige ha en hög beredskap och som snabbt kan sättas in mot fienden med kvalificerade vapensystem. Vi kan vinna den dyrbara tiden brigaden behöver för sin uppmarsch. Är det några förband i armén som borde prioriteras vad det gäller heltidstjänstgörande personal är det därför  12. bat, 31. bat och 71. bat. Dessa förband har identiska eller snarlik organsation, stridsteknik och hög operativ rörlighet.

Vidare skulle vi vilja lämna läsarna med att fundera över följande:

• Hur ser en luftlandsättning ut?
• Hur ser den ut innan, under och efter genomförd luftlandsättning?
• Vilka resurser kommer fienden att avdela i området?
• Kommer sambandssystem fungera? Om inte, hur ska vi leda förband och rapportera till högre chef så att denne kan fatta rätt beslut?
• Sverige är stort till ytan. Bara i Mälardalen finns det flertalet lämpliga luftlandsättnings-platser. Hur ser vi till att vi brigaden/brigaderna anfaller i rätt riktning?
• När brigaderna väl påbörjar marsch mot anfallsmålet, hur långt ska de banda och vilken medelhastighet håller de?
• Hugger man huvudet av luftlandsättningsormen så kommer kroppen att sprattla, men inte mycket mer.

/Infanteristerna, 12.bat

Patgb 360 i det nationella försvaret?

För en tid sedan deltog jag som inbjuden gästdeltagare i en fältövning anordnad av FHS, inom ramen för HSU(Högre StabsofficersUtbildning) och deras studenter. Den berömda pendeln hade då börjat svänga tillbaka, och vi hade åter börjat diskutera om och skola oss i konsten att försvara Sverige, i Sverige, mot en högteknologisk och numerärt överlägsen angripare.

Fältövningen pågick i en vecka, och var mycket uppskattad. Både av mig personligen och av deltagarna i stort! Deltagarna kom huvudsakligen ur arméns förband och staber, med mig som ett av några undantag. Under en av dagarna hamnade min seminariegrupp i diskussioner där vi värderade våra egna arméförband mot en potentiell framtida angripare.

Fokuset i gruppens diskussioner hamnade ganska fort på Stridsvagn 122(Strv 122) och Stridsfordon 9040(Strf 9040), och hur dessa kommer att stå sig i en framtida stridsmiljö. Naturligt, eftersom det är dessa typfordon som är stommen i Arméns markstridsförband. Efter en stunds bollande tillförde jag ett resonemang kring det fordon som då var under införande i Försvarsmakten, nämligen Pansarterrängbil 360(Patgb 360), och de motoriserade skyttebataljoner som dessa skulle komma att ingå i.

Jag menade att vi inte fick avfärda dessa förband i det nationella försvaret, trots att de huvudsakligen införts pga. behov för utlandsstyrkorna. Fordonen saknade förvisso den eldkraft som Strv 122 och Strf 9040 gav, men tillförde däremot en inbyggd förmåga till taktisk och operativ rörlighet som saknades på 122/90-förbanden. Detta kunde vara en faktor som definitivt gjorde den till ett intressant och användbart spelkort i ett nationellt försvar, särskilt med tanke på den lilla försvarsmakt vi har. Armén måste kunna flytta på sig mellan olika operationsområden. Patgb 360 medgav detta, påstod jag.

I detta resonemang blev jag avbruten av en annan inbjuden gästdeltagare, en mycket erfaren och högt uppsatt officer. Han konstaterade kort att Patgb 360 saknar relevant beväpning för att möta angriparen och att den därmed inte kunde tillföra särskilt mycket. Med dessa korta formuleringar uppfattade jag att han tyckte att diskussionen därmed var avslutad.

Jag nöjde mig inte med det, utan svarade att eldkraften omöjligen kan vara den enda faktorn att ta hänsyn till när man ska bedöma duellvärden på förbandsnivån. Ett resonemang kring eld-rörelse-skydd tedde sig lite väl banalt i sammanhanget, så jag förtydligade inledningsvis att jag självklart inte menade att vi skall ersätta våra mekaniserade bataljoner med motoriserade skyttebataljoner. Därefter upprepade jag att vi ändå måste kunna se nyttan med denna förbandstyp. Patgb 360-bataljonerna kan för egen maskin ta sig mellan t.ex. Revingehed och Göteborg/Stockholm, med relativt väl bibehållet stridsvärde. Detta är något som är svårare för de bandgående 122/90-bataljonerna. Dessutom påstod jag att en avsutten skyttebataljon som fått några timmar på sig att förbereda ett försvar definitivt kan ge en mekaniserad angripare en hel del huvudvärk.

Meningsutbytet avslutades med att min meningsmotståndare retoriskt frågade mig; "Ja, de kanske kan vara först på plats, men vad kan de egentligen göra när de väl kommit fram?" Jag valde att inte fortsätta diskussionen där. Dels för att det kändes obekvämt när en såpass erfaren och högt uppsatt officerskollega kategoriskt avfärdade mina resonemang, dels för att ingen annan i gruppen gav sig in i diskussionen.

Min uppfattning är att Patgb 360 som fordonssystem har ett dåligt duellvärde mot fientliga stridsvagnar och pansarskyttefordon. Det kan man konstatera genom en snabb okulär besiktning. Om man använder Patgb 360 som ett Strf 9040 i sin strid så kommer man oundvikligen åka på nöten, om angriparen är beväpnad med något tyngre än en BMD.

Men det faktum att ett felnyttjande av en förbandstyp gör att du förlorar, kan omöjligen göra förbandstypen oanvändbar i ett nationellt försvar? Huvudvapnet för 360-bataljonerna är inte dess fordon, utan de vapensystem som finns i dem. Soldater, kulsprutor, pansarvärnsvapen, minor och system för indirekt eld. Detta, kombinerat med den möjlighet till snabbhet i manövern som Patgb 360 ger, kan skapa ypperliga förband för de som kan använda dem på rätt sätt. Det hela bör alltså vara en såpass enkel fråga som taktik anpassad för förbandstypen, samt utbildning och övning för förbandets personal?

Givetvis finns det många förbättringsmöjligheter i 360-förbanden för att vi ska kunna få ut största möjliga duellvärde! Men att avfärda dem för att de inte har några fordonsmonterade eldrör eller är bandgående, är att se på ett infanteriförband ur ett pansarförbandsperspektiv! Det kanske är oundvikligt att det blir så efter att infanteriet i praktiken har varit nedlagt i 15 år, men det är ganska osmickrande för den som gör det.

Patgb 360 ger oss motoriserade infanteriförband med hög skyddsnivå och mycket god rörlighet över ytan. Det ger oss inte pansarskytteförband med hög eldkraft och hög terrängframkomlighet. Men jag menar att denna diversifiering av Arméns förbandspark ger oss fler verktyg i lådan och därigenom större potentiell handlingsfrihet.

Genom att kombinera 360-bataljonernas rörlighet och förmåga att tidigt uppträda i viktig nyckelterräng, med 122/90-bataljonernas väl utvecklade terrängframkomlighet och eldkraft kan vi skapa en asymmetri som för angriparen kan bli ytterst kämpig att möta!